Tough Viking 2015

Innan start Tough Viking 2015I lördags var det äntligen dags för Tough Viking 2015! Redan under fredagen åkte jag och hämtade min GPS-sändare och nummerlapp. Det var en härlig känsla att se starten och målområdet. Det var även strålande väder och jag längtade till lördagen. När jag vaknar på lördagen är det mulet och enligt prognoserna ska det troligtvis regna. Jag börjar känna mig mindre sugen på att springa 8 km hinderbana i 8 grader och regn. På spårvagnen dit sitter jag bara och är nervös. Det har inte regnat än, men det hänger i luften. När vi sedan svänger in längs Slottskogen från Sahlgrenska ser jag alla hinder. Jag känner hur något släpper och jag börjar okontrollerat le. När jag ser de som startat tidigare springa där och hoppa ner i lervällingen känner jag bara; Shit! Nu vill jag köra. Det var inte bara jag som log. Så fort vi klev av spårvagnen skingrades de tunga molnen och solen log mot oss. Det kändes för bra för att vara sant. Nu började uppvärmningen.

Tough Viking kartaNär man ställdes i startfållan kom hela det amerikanska fotbollslaget fram till oss för att hota oss. Detta tillsammans med en galen amerikansk speaker som peppade oss gjorde att adrenalinpåslaget vara nära på max. Jag ställde mig i mitten längst fram. När starten gick rusade alla vi deltagare i full fart mot dessa amerikanska fotbollsspelare på ett sätt som förde tankarna till Braveheart. Jag tacklade en av dem och sedan var jag förbi. Näst på tur var ett hinder som kallades röjdykaren. Man hoppade ner i det svarta dyiga vattnet som rinner i Slottsskogen. Efter att ha korsat vattnet två gånger klättrade jag över ett högt nät. Efter ett balanshinder var det dags att krypa igenom ett rör som gick ner i ett nytt dyigt vatten. Sedan kom det första av tre hinder jag inte klarade. Man skulle svinga sig fram i lianer, dessa var dock så korta att man inte kunde ta hjälp av benen. Jag tog tag, svingade mig ut och gled av repen direkt. Jag fick inget grepp alls. Straffet blev 30 armhävningar.

Här är tröttheten som...

Här är tröttheten som…

Fyra hinder senare kom ett av mina favorithinder, nämligen mountain climb. Man gick upp för en lång och jättebrant backe. När man väl hade nått toppen hade man en härlig utsikt över Slottsskogen och övriga deltagare som klättrade uppåt. Efter att bland annat ha krupit under taggtråd var jag halvvägs och det var dags för att springa genom eld. Svaret på den givna frågan är: nej, det gjorde inte ont och jag brände mig inte. Det jobbiga med detta hindret var röken. I slutet av hindret sved det så mycket att jag inte kunde se. Det gick dock över på några sekunder. Nu var det dags för misslyckande nummer två, monkey bars. Man skulle helt enkelt klättra med händerna från stång till stång. Det var dock samma problem för mig här, jag gled ner direkt. 30 armhävningar och vidare. Jag klättrade över hinder, upp i rep, välte traktordäck och klättrade över mer hinder. Jag var sedan framme vid det hemliga hindret, som visade sig vara en slags rutschkana rakt ner i vattnet. Denna var också en av mina favoriter. Den gick rakt nedåt i början, vilket fick många att tveka. Sedan klättrade jag i ringar, där jag lyckades hålla greppet hela vägen.

...byts ut mot glädje.

…byts ut mot glädje.

Därefter var det dags för den stora utmaningen i Tough Viking, en fem meter hög ramp som man ska springa upp för. Jag gjorde två försök och var väldigt nära. Jag fick tag i kanten men lyckades inte dra mig upp. Det finns två egenskaper som gör det lättare att lyckas här. Det ena är att vara lång och det andra är att vara i lag så man kan hjälpas åt. Jag är kort och jag sprang ensam = 30 armhävningar. Nu var det bara två hinder kvar och dags för spurten. Det var dock inte så ”bara”. Nästa hinder var också det värsta hindret. Man skulle hoppa i ett isbad och dyka under en pinne i mitten. När jag kom upp ur vattnet var jag halvt i chock. Det var verkligen inte skönt och som inte det vore nog så var sista hindret att springa genom ett hav av hängande trådar med 10000 volt i. Jag fick en stöt i armen vet jag och eventuellt en i benet, jag kommer inte riktigt ihåg (vilket mer lutar åt att jag fick den i huvudet). Tio meter efter att jag blev elektrifierad var jag i mål. Glädjen var total. Jag var trött, kall och helt slut på energi, men den största känslan var ändå; Fy fan va kul det var! Detta är verkligen något jag ska göra igen. Till alla er som funderar på att göra detta säger jag bara: Gör det! Ni kommer inte ångra er. Om ni undrar över resultatet så sprang jag på 1:15:36 och kom på plats 676 av de 3573 som kom i mål. Förenklat så kom jag på plats 19 av 100.

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *